det jag känner

Tyvärr har jag inte bloggat den senaste tiden och ni som läst min blogg vet andledning.
Just nu är allt jobbigt och det tar tid att komma över någon som sårat en så otroligt mycket.
Enda sättet för mig att bearbeta mina känslor är att skriva. Så jag tänkte dela med mig av en del av det jag skrivit.

Don't look back got a new direction

I loved you once, needed protection

You're still a part of everything I do

You're on my heart just like a tattoo



Just de orden beskriver vad jag känner just nu.

Jag vet att jag inte kan tvinga dig att älska mig, men jag önskar och kommer alltid önska att du hade gjort detta på ett annat sätt. De här tre åren har betytt så otroligt mycket för mig och du har fått mig att känna glädje. Du är något som alltid kommer finnas i mitt minne och jag kommer bevara dig långt in i mitt hjärta. När jag träffade dig förändrades hela mitt liv och jag kommer alltid vara tacksam och glad för att du älskade just mig. Även om du inte känner något så kommer jag aldrig glömma det vi hade och jag tror aldrig någonsin du kommer förstå vad du gör mot mig.

Tårarna rinner nerför min kind och jag tänker: är det här allt?

Kan man verkligen behandla en människa såhär?

Det gör så ont i mig, långt in i min själ. En kniv som rispar djupa sår längre och längre in. Kommer de någonsin att läka? Ett litet ord hade räckt, hade gjort så mycket, hade fått mig att må så mycket bättre. Ett förlåt. Jag önskar du kunde förstå.

Under de här åren hände så otroligt mycket. Du var min vän, min pojkvän och en person jag litade på så mycket. Jag visste att det någon dag kanske skulle ta slut, men jag trodde aldrig du skulle behandla mig såhär. Jag inser nu att den person jag älskat beter sig som en helt ny människa.


Varje kväll när jag sluter ögonen så är det dig jag tänker på. Jag undrar vad som egentligen hände? Ett dolt hopp finns inom mig om att du någon dag ska förstå och att du ska prata med mig. En del av mig älskar dig så otroligt mycket medan den andra hatar dig och det du gjorde. Varje dag säger jag till mig själv att du inte är värd mina tårar, du är inte värd min sorg, men hur kan man själv tro på det när man känner hur allt inom en långsamt dör?


Du var det som drev mig framåt och det som fick mig att se fram emot en ny dag.

Nu vaknar jag med tårar i ögonen och känner mig helt tom inombords.
Jag har inte längre något att se fram emot, inte något att skratta åt.

Jag öppnade mig för dig och lämnade allt bara för att få vara med dig och nu står jag här helt ensam, helt förkrossad och jag känner inte igen dig längre. Du var den personen som jag litade allra mest på och jag sa alltid till mig själv att du aldrig skulle såra mig.

Ofta sa jag till dig att du var mitt liv och jag inser nu att det verkligen kom från mitt hjärta och inget annat. Alla säger att det går över, att jag kommer över det men just nu så kan jag inte. Allt gör så ont och jag önskar att jag kunde sluta ögonen och inte öppna dom igen.

 För en stund. Skulle du då inse?

Jag vet att det är hemskt att tänka så, man får inte tänka så men ändå gör jag det.


Du sa att du älskade mig och att du visste att det skulle vara du och jag för alltid

Hur kan man då få känslor för en ny tjej en och en halv vecka senare?

Hur skulle du känna om jag gjorde så mot dig?

Det får mig att tänka: Betydde jag inte mer än så för dig och så kommer jag alltid tänka.

Oavsett vad som händer.

Jag hatar orden gå vidare men det är precis vad jag måste göra för att klara av det här.


Kommentarer
Postat av: linnea

önskar att det fanns någonting man kunde göra för att få dig att må bättre!

2008-06-14 @ 22:58:16
Postat av: Anonym

det är fint, det du skrivit!

2008-06-14 @ 23:00:59
Postat av: sandrams.

:(

2008-06-16 @ 00:03:34
URL: http://sandrams.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0